I efterdyningarna av förra veckans Göteborgsresa till S-kongressen är det några tankar som inte kan släppa mitt huvud.
Den ena rör synen på och rollerna för riskkapital.I Stefan Löfvéns linjetal talade han om nödvändigheten av att stimulera och skapa mer riskkapital. Då talade han om innovation, jobb och näringsliv. Om att öka riskkapitalet. När det kommer till välfärdens verksamheter ska företagandet begränsas och kontrolleras.
Varför tittar vi inte mer på riskkapital som fenomen - vilka olika sorter finns det? När passar de olika formerna och när passar de inte? Att få in kapital och idéer är lika viktigt i välfärdsverksamheterna som i näringslivet. Och på båda områdena behövs ett prövande av om det leder till värdeskapande i en större mening än kapitalavkastning. 80-talets konglomerat fick ganska dålig utvärdering för brister i förmåga att hantera mångfalden av verksamheter de hade att driva - och dagens riskkapitalfonder liknar konglomeraten i detta avseende. Ibland (ofta?) har de inte det verksamhetskunnandet som krävs. Här krävs mer nyanserade diskussioner.
Den andra tankegången rör Löfvéns utspel om att minska lärarnas administrativa börda. I forskningen om det som ofta kallats granskarsamhället finns fog för att fundera över detta - när alla rapporterar och granskar blir mindre tid över att driva de verksamheter som finns i rapporterna som granskas. Men när vi kommer till vård och omsorg ska kraven på kvalitetsredovisning höjas och därmed den redan tunga administrativa bördan. Självklart ska det finnas ett ansvarstagande parad med transparens. Men vi behöver fundera över hur detta ska se ut så att vi dels inte drunknar i rapporteringskrav, dels faktiskt får ett driv mot att se när verksamheter åstadkommer bra resultat. Då måste vi tala mer om den svårmätbara kvaliteten och fråga hur vi kan ge utrymme för proffessionellt omdöme och lokalt ledarskap.
Inga enkla frågor att ha i huvudet, men jag tror att vi måste föra dialoger kring dessa för att komma borton dagens ofta svartvita positioner i debatten.
Här bloggar Leading Health Cares generalsekreterare Hans Winberg om egna och andras seminarier, minnesvärda samtal och idéer om hur vi kan skapa en mer värdefull hälso- och sjukvård. Värde skapar vi genom att utnyttja olika kompetenser och resurser – kommentera gärna!
Vill du veta mer om LHC? Kolla in www.leadinghealthcare.se
Hans Winbergs senare resonemang sätter fingret på en mycket viktig fråga som kommer att ha en allt större påverkan i det dagliga bemötandet mellan sjukvård/omsorg och patienten: att fylla i diverse kvalitetsregister och övriga checklistor i samband med kontakten. Denna typ av data är lätt att mäta och följa upp, den går dessutom att stycka upp och jämföra enhet för enhet. Därigenom kan man från politisk nivå införa prestationspengar som vidare kan fördelas utifrån "objektiva" kriterier såsom följsamhet till aktuella register etc. Man kan även tänka sig ett rankingsystem mellan utförare som bygger just på sådan data, något som kommer bli allt viktigare när fler offentligt finansierade verksamheter upphandlas enligt LOV istället för LOU. Trenden är tydlig och går att koppla ihop med "Fee for Performance"resonemang som blir allt mer populära idag. Problemet är bara att dessa parametrar allt för ofta enbart mäter processoutcomes. Den faktiska upplevda kvaliteten på den omsorg som erbjuds av en specifik utförare till en specifik omvårdnadskund har mycket lite att göra med huruvida utföraren har anslutit X% till SeniorAlert de senaste 6 månaderna. Varför inte använda LOV-datan i respektive kundvalssystem som den proxy lagstiftaren avsåg med införandet av ett sådant system som LOV innebär: att valet eller bortväljandet som handling är den mjuka kvalitetsparameter som bara den enskilda individen eller anhörig kan avgöra. I dagsläget känner jag inte till någon kommun eller landsting som kan svara på den enkla frågan, "-Vilken utförare är mest populär?", något som är mycket enkelt att få fram genom att granska den data som genereras i ett kundvalssystem.
SvaraRadera