Riskkapital och administrativa bördor

I efterdyningarna av förra veckans Göteborgsresa till S-kongressen är det några tankar som inte kan släppa mitt huvud.

Den ena rör synen på och rollerna för riskkapital.I Stefan Löfvéns linjetal talade han om nödvändigheten av att stimulera och skapa mer riskkapital. Då talade han om innovation, jobb och näringsliv. Om att öka riskkapitalet. När det kommer till välfärdens verksamheter ska företagandet begränsas och kontrolleras.

Varför tittar vi inte mer på riskkapital som fenomen - vilka olika sorter finns det? När passar de olika formerna och när passar de inte? Att få in kapital och idéer är lika viktigt i välfärdsverksamheterna som i näringslivet. Och på båda områdena behövs ett prövande av om det leder till värdeskapande i en större mening än kapitalavkastning. 80-talets konglomerat fick ganska dålig utvärdering för brister i förmåga att hantera mångfalden av verksamheter de hade att driva - och dagens riskkapitalfonder liknar konglomeraten i detta avseende. Ibland (ofta?) har de inte det verksamhetskunnandet som krävs. Här krävs mer nyanserade diskussioner.

Den andra tankegången rör Löfvéns utspel om att minska lärarnas administrativa börda. I forskningen om det som ofta kallats granskarsamhället finns fog för att fundera över detta - när alla rapporterar och granskar blir mindre tid över att driva de verksamheter som finns i rapporterna som granskas. Men när vi kommer till vård och omsorg ska kraven på kvalitetsredovisning höjas och därmed den redan tunga administrativa bördan. Självklart ska det finnas ett ansvarstagande parad med transparens. Men vi behöver fundera över hur detta ska se ut så att vi dels inte drunknar i rapporteringskrav, dels faktiskt får ett driv mot att se när verksamheter åstadkommer bra resultat. Då måste vi tala mer om den svårmätbara kvaliteten och fråga hur vi kan ge utrymme för proffessionellt omdöme och lokalt ledarskap.

Inga enkla frågor att ha i huvudet, men jag tror att vi måste föra dialoger kring dessa för att komma borton dagens ofta svartvita positioner i debatten.