Hellre fort och fel?

Arbetet med att utforma en ny berättelse för hälso- och sjukvårdssystemet, vilket jag alltmer tror att jag jobbar med, är inte alltid lätt att anpassa till vardagens krav på snabba analyser och, framför allt, ÅTGÄRDER. Mycket snack och lite verkstad är ett vanligt sätt att uttrycka frustrationen när allt inte går så fort som vi vill.

Anders Anell påminde på SNS Välfärdsråd igår om att det är just en ny berättelse vi är i behov av. Man kan kalla det tankefigur, referensram och en massa andra olika begrepp men faktum kvarstår: när tiden tärt på våra modeller och lösningar är vi i behov av nya sätt att förstå. Då kvarstår dock frågan, som många i publiken igår talade om: men vad ska vi göra då? I en analys av svensk politik idag på morgonen lyfte Ulrika Schenström fram en möjlig förklaring till moderata framgångar och socialdemokratiska misslyckanden, nämligen att man måste ha en berättelse man brinner för som grund för politiken, det räcker inte att kommentera andras.

Jag tor att vi kan applicera detta resonemang också på politikens avlägsna släkting forskningen. Släktskapet ligger i uppgiften att lyfta fram motsättningar, anlägga kritiska förhållningssätt och kommentera samtiden på ett pluralistiskt vis. (Journalistiken är för övrigt en kusin till dessa.) Men man gör det med olika verktyg, tidsperspektiv och logiker. Och det är här det uppstår en krock, ja ofta en riktig ... smäll.

Frustrationen när forskare kommenterar, pekar på komplexa samband och ger några försiktiga policyrekommendationer är ofta total. Vad säger dom egentligen? De lever nog i sin egen värld de där forskarna. Samtalet slutar där och då. Eller? Jag menar att vi måste vårda samtalet: vi måste ge det tid, vi måste tillåta oss att tala om värderingar, att pröva våra egna ståndpunkter och så komma fram till en ny - berättelse. Då kan vi börja handla på riktigt. Allt för ofta orkar vi inte med samtalet utan hoppar till slutsatsen direkt ("jump to the conclusion"). Lika ofta utformar vi en policy, eller strategi som det heter på näringslivska, och en ambitiös reform. Och efter det står vi, lite konfunderade, och tittar på när kulturen äter upp denna policy till lunch. Om vi inte delar berättelsen kommer vi nämligen inte att göra som vi har sagt utan som vi är vana vid att göra.

Mer samtal ger mer värde i vården och så småningom en ny berättelse, även om den inte är så enkel att skriva. Men forskningen måste våga pröva, praktiken måste våga lyssna och fylla i med sina berättelser. Då kan vi komma framåt - snabbt, handlingsinriktat och åtminstone med rimliga utgångsriktningar. Annars blir det lätt som Tage Danielsson sa: först när helvetet gör stjärten stekhet, kommer eftertankens kranka blekhet.