Fler kompetenser behövs i vården

Hade i fredags den stora förmånen att vara med på första spadtaget för Nya Karolinska (egentligen tre rejäla smällar). I detta ingick att få lyssna till Professor James K Stoller från Cleveland Clinic som delade med sig av sina erfarenheter. Byggandet av ett nytt Universitetssjukhus av denna dignitet är en mycket stor händelse, viktig och med både stor symbolverkan och magnifik påverkan i mångas vardag. Härom råder inga tvivel. Vilka var då Professor Stollers ord på vägen? Ja, i Dagens Medicin sammanfattas hans budskap till att den nya visionen måste kommuniceras ordentligt för att projektet ska lyckas. Jag håller inte med i denna minimialistiskt reducerade bild av hans budskap.

Vi vill att ett projekt som NKS ska leda till att nya värden uppstår - framför allt för patienterna. Efter att ha sagt att kulturen äter upp strategierna till lunch, kan Professor Stollers budskap knappas reduceras till att strategierna måste kommuniceras bättre. De måste levas. Och här kommer vi till något som är mycket intressant. När jag talade med Professor Stoller efteråt noterade jag att hans referenser till forskare i föredraget handlade om våra amerikanska kollegor inom organisationsfältet. han menade att deras kompetenser är en nyckel till framgång och att dets krivs och talas alldeles för lite om organisation och ledning i vården. Att då berätta om mitt arbete i Leading Health Care och boken Leading Health Care - Organizing Healthcare for Greater Value var som att slå in en öppen dörr, men boken togs emot med öppna armar.

Och vem vet, det kanske är vägen via USA som fungerar bäst för att erbjuda organisationsvetenskapens tjänster till vården i Sverige. Vi arbetar ju i Indien också med samma idé och kanske är det så att det är svårare att bli profet i sitt eget land. Men vem vill vara profet? Att hjälpa till och bidra räcker bra för mig. När vi kombinerar våra kunskapar skapar vi mer värde. För patienterna är det viktigare än vem som får vara profet.

Orkar vi samtala?

Flera samtal under den senaste veckan har lett mig till att ånyo fundera över vad jag gör om dagarna och varför vi skapat Leading Health Care. Det är svårt att tala om hur vi människor organiserar oss. Många gånger har vi olika språk för att beskriva samma sak och lika ofta samma begrepp och ord men vi gör helt olika tolkningar av dem. Därför är jag glad att jag har förmånen att få föra så spännande samtal på arbetstid (även om den ibland sträcker sig långt in på kvällen) som jag får där jag får ägna mig åt och utsättas för försök till översättning.

När jag vill bygga broar mellan forskningen om vårdens organisering och vardagens vård måste jag stanna upp och reflektera över både "praktikerna" och "forskarna". Dels ska praktikens tvekan inför flummiga akademiker överbryggas. För att göra en liknelse: om jag hör en kines tala och inte förstår språket - räknar jag automatiskt med att personen inte har något att säga eller letar jag efter översättare och tolkar? Dels måste forskarnas (och jag är/har varit sån själv) bristande tålamod, ofta yttrat genom något i stil med att vill ingen lyssna så är det deras problem, med en trilskande praktik överbryggas. När broarna byggts händer det dock ofta något magiskt - och det är värt att kämpa för.

Sedan finns det många andra klyftor som ska överbryggas: mellan strategier och genomförande, mellan ledningar och ledda, mellan medicin och ekonomi, mellan... Så det finns jobb att göra för oss "översättare" ganska länge till, om vi bara vill lyssna på dem vars språk vi inte omedelbart förstår. Vi måste orka samtala för att skapa mer värde i vården!