Orkar vi samtala?

Flera samtal under den senaste veckan har lett mig till att ånyo fundera över vad jag gör om dagarna och varför vi skapat Leading Health Care. Det är svårt att tala om hur vi människor organiserar oss. Många gånger har vi olika språk för att beskriva samma sak och lika ofta samma begrepp och ord men vi gör helt olika tolkningar av dem. Därför är jag glad att jag har förmånen att få föra så spännande samtal på arbetstid (även om den ibland sträcker sig långt in på kvällen) som jag får där jag får ägna mig åt och utsättas för försök till översättning.

När jag vill bygga broar mellan forskningen om vårdens organisering och vardagens vård måste jag stanna upp och reflektera över både "praktikerna" och "forskarna". Dels ska praktikens tvekan inför flummiga akademiker överbryggas. För att göra en liknelse: om jag hör en kines tala och inte förstår språket - räknar jag automatiskt med att personen inte har något att säga eller letar jag efter översättare och tolkar? Dels måste forskarnas (och jag är/har varit sån själv) bristande tålamod, ofta yttrat genom något i stil med att vill ingen lyssna så är det deras problem, med en trilskande praktik överbryggas. När broarna byggts händer det dock ofta något magiskt - och det är värt att kämpa för.

Sedan finns det många andra klyftor som ska överbryggas: mellan strategier och genomförande, mellan ledningar och ledda, mellan medicin och ekonomi, mellan... Så det finns jobb att göra för oss "översättare" ganska länge till, om vi bara vill lyssna på dem vars språk vi inte omedelbart förstår. Vi måste orka samtala för att skapa mer värde i vården!