Hellre fort och fel?

Arbetet med att utforma en ny berättelse för hälso- och sjukvårdssystemet, vilket jag alltmer tror att jag jobbar med, är inte alltid lätt att anpassa till vardagens krav på snabba analyser och, framför allt, ÅTGÄRDER. Mycket snack och lite verkstad är ett vanligt sätt att uttrycka frustrationen när allt inte går så fort som vi vill.

Anders Anell påminde på SNS Välfärdsråd igår om att det är just en ny berättelse vi är i behov av. Man kan kalla det tankefigur, referensram och en massa andra olika begrepp men faktum kvarstår: när tiden tärt på våra modeller och lösningar är vi i behov av nya sätt att förstå. Då kvarstår dock frågan, som många i publiken igår talade om: men vad ska vi göra då? I en analys av svensk politik idag på morgonen lyfte Ulrika Schenström fram en möjlig förklaring till moderata framgångar och socialdemokratiska misslyckanden, nämligen att man måste ha en berättelse man brinner för som grund för politiken, det räcker inte att kommentera andras.

Jag tor att vi kan applicera detta resonemang också på politikens avlägsna släkting forskningen. Släktskapet ligger i uppgiften att lyfta fram motsättningar, anlägga kritiska förhållningssätt och kommentera samtiden på ett pluralistiskt vis. (Journalistiken är för övrigt en kusin till dessa.) Men man gör det med olika verktyg, tidsperspektiv och logiker. Och det är här det uppstår en krock, ja ofta en riktig ... smäll.

Frustrationen när forskare kommenterar, pekar på komplexa samband och ger några försiktiga policyrekommendationer är ofta total. Vad säger dom egentligen? De lever nog i sin egen värld de där forskarna. Samtalet slutar där och då. Eller? Jag menar att vi måste vårda samtalet: vi måste ge det tid, vi måste tillåta oss att tala om värderingar, att pröva våra egna ståndpunkter och så komma fram till en ny - berättelse. Då kan vi börja handla på riktigt. Allt för ofta orkar vi inte med samtalet utan hoppar till slutsatsen direkt ("jump to the conclusion"). Lika ofta utformar vi en policy, eller strategi som det heter på näringslivska, och en ambitiös reform. Och efter det står vi, lite konfunderade, och tittar på när kulturen äter upp denna policy till lunch. Om vi inte delar berättelsen kommer vi nämligen inte att göra som vi har sagt utan som vi är vana vid att göra.

Mer samtal ger mer värde i vården och så småningom en ny berättelse, även om den inte är så enkel att skriva. Men forskningen måste våga pröva, praktiken måste våga lyssna och fylla i med sina berättelser. Då kan vi komma framåt - snabbt, handlingsinriktat och åtminstone med rimliga utgångsriktningar. Annars blir det lätt som Tage Danielsson sa: först när helvetet gör stjärten stekhet, kommer eftertankens kranka blekhet.

Fler kompetenser behövs i vården

Hade i fredags den stora förmånen att vara med på första spadtaget för Nya Karolinska (egentligen tre rejäla smällar). I detta ingick att få lyssna till Professor James K Stoller från Cleveland Clinic som delade med sig av sina erfarenheter. Byggandet av ett nytt Universitetssjukhus av denna dignitet är en mycket stor händelse, viktig och med både stor symbolverkan och magnifik påverkan i mångas vardag. Härom råder inga tvivel. Vilka var då Professor Stollers ord på vägen? Ja, i Dagens Medicin sammanfattas hans budskap till att den nya visionen måste kommuniceras ordentligt för att projektet ska lyckas. Jag håller inte med i denna minimialistiskt reducerade bild av hans budskap.

Vi vill att ett projekt som NKS ska leda till att nya värden uppstår - framför allt för patienterna. Efter att ha sagt att kulturen äter upp strategierna till lunch, kan Professor Stollers budskap knappas reduceras till att strategierna måste kommuniceras bättre. De måste levas. Och här kommer vi till något som är mycket intressant. När jag talade med Professor Stoller efteråt noterade jag att hans referenser till forskare i föredraget handlade om våra amerikanska kollegor inom organisationsfältet. han menade att deras kompetenser är en nyckel till framgång och att dets krivs och talas alldeles för lite om organisation och ledning i vården. Att då berätta om mitt arbete i Leading Health Care och boken Leading Health Care - Organizing Healthcare for Greater Value var som att slå in en öppen dörr, men boken togs emot med öppna armar.

Och vem vet, det kanske är vägen via USA som fungerar bäst för att erbjuda organisationsvetenskapens tjänster till vården i Sverige. Vi arbetar ju i Indien också med samma idé och kanske är det så att det är svårare att bli profet i sitt eget land. Men vem vill vara profet? Att hjälpa till och bidra räcker bra för mig. När vi kombinerar våra kunskapar skapar vi mer värde. För patienterna är det viktigare än vem som får vara profet.

Orkar vi samtala?

Flera samtal under den senaste veckan har lett mig till att ånyo fundera över vad jag gör om dagarna och varför vi skapat Leading Health Care. Det är svårt att tala om hur vi människor organiserar oss. Många gånger har vi olika språk för att beskriva samma sak och lika ofta samma begrepp och ord men vi gör helt olika tolkningar av dem. Därför är jag glad att jag har förmånen att få föra så spännande samtal på arbetstid (även om den ibland sträcker sig långt in på kvällen) som jag får där jag får ägna mig åt och utsättas för försök till översättning.

När jag vill bygga broar mellan forskningen om vårdens organisering och vardagens vård måste jag stanna upp och reflektera över både "praktikerna" och "forskarna". Dels ska praktikens tvekan inför flummiga akademiker överbryggas. För att göra en liknelse: om jag hör en kines tala och inte förstår språket - räknar jag automatiskt med att personen inte har något att säga eller letar jag efter översättare och tolkar? Dels måste forskarnas (och jag är/har varit sån själv) bristande tålamod, ofta yttrat genom något i stil med att vill ingen lyssna så är det deras problem, med en trilskande praktik överbryggas. När broarna byggts händer det dock ofta något magiskt - och det är värt att kämpa för.

Sedan finns det många andra klyftor som ska överbryggas: mellan strategier och genomförande, mellan ledningar och ledda, mellan medicin och ekonomi, mellan... Så det finns jobb att göra för oss "översättare" ganska länge till, om vi bara vill lyssna på dem vars språk vi inte omedelbart förstår. Vi måste orka samtala för att skapa mer värde i vården!

Vad händer om man stryker fiction i science fiction?

Leading Health Care startade det nya läsåret (en akademisk tankesmedja jobbar ju läsårsvis!) på onsdagen med en titt in i framtidens kalejdoskop. Andrew Hessel, grundare och CEO för PinkArmy drog ut konsekvenserna av bioteknik-utvecklingen till vad som faktiskt skulle vara möjligt - tekniskt - redan idag. Hans vision för PinkArmy är att kooperativet ska kunna producera en personaliserad cancermedicin för vad som idag framstår som en spottstyver. På en vecka eller så. Vägen fram till denna vision består i en gedigen genomgång av vad som hänt inom exempelvis DNA-sekvensiering kombinerat med den it-revolution som till slut nått vanliga människor, via bloggar, Facebook och andra kanaler.
Som vanligt återstår att se vad vi ska ha tekniken till. Och här börjar det bli intressant. Tekniska möjligheter har potentialen att omforma samhällen. Men samhällen utvecklas ofta långsammare än vad som är "rent tekniskt" möjligt. Visst, vi skulle kunna ta fram och sälja läkemedel på helt nya sätt, göra kliniska prövningar via patient-"facebookar", leverera vård längre ut i samhället genom nya diagnosinstrument som är självinstruerande och så vidare. Men våra föreställningar om samhället måste då utvecklas, liksom våra ömsesidiga umgängesregler. Om detta talade jag själv och professor Claes-Fredrik Helgesson. Och där är vi: om vi ser att saker är möjliga som inte var det för bara några år sedan, men att vi måste göra fundamentala förändringar för att kunna göra dessa saker, hur gör vi då egentligen?
Just här tar Leading Health Care vid. Eftersom ingen har svaret, ingen kan skriva svaret ensam på sin kammare, och vi kanske inte ens ställer oss de rätta frågorna, måste vi använda inspiration, kunskap, erfarenheter gemensamt. Vi måste föra en öppen dialog och utmana inte minst oss själva, som Kerstin Falck från Pfizer påpekade. Och att få vara mitt i detta - det känns oerhört inspirerande och utmanande!