Nationell innovationsstrategi - Maud drar igång!

På uppstartsmötet för Sveriges nationella innovationsstrategi var det en väl blandad skara som samlades för att vända och vrida på agendan. Maud Olofsson ledde och deltog i hela mötet. Atmosfären präglades, som vanligt i uppstartslägen, av försiktig optimism och stor enighet om att vi behöver samla oss för att göra något.

Utgångsläget för Sverige är relativt gott, vi kommer högt även i rankinglistorna för innovativitet. Ändå känner de flesta av oss att det är något i klimatet för innovationer som saknas. Inom hälso- och sjukvården har denna gnagande känsla funnits ett tag och byggts på. Förra året tappade vi kraftigt i kliniska prövningar, klinisk forskning är bortrationaliserad både av akademin och snöda budgetsystem, svenska nya innovationer används - men inte i Sverige. Något är på tok.

Leading Health Care startar en arbetsgrupp fokuserad på just innovation och vår ambition är att får upp sektorn på den nationella kartan: detta är en angelägenhet för oss alla! Bilfabriker behandlas som riksnyheter och får hela regeringens uppärksamhet, läget i vårdens framtidsnycklar resulterar för ofta i en notis som i jämförelse får betraktas som en gäspning. Fy på Sverige! Så kan vi inte ha det!

För det andra så är problemet faktiskt ett delat problem för alla vårdområdets aktörer. Det duger inte att bara kräva mer resurser, peka ut andras ansvar och fortsätta dispyten internt, om uttrycket tillåts. Alla måste ta sitt ansvar, vi måste våga leta bredare efter orsakerna - det är klimatet som inte är tillräckligt dynamiskt. Vi har en effektiv och kvalitativ vård - kanske är det därför som vi inte kan tolka rörelsen, det finns inga omedelbara kriser att hantera. Vänder vi blicken utanför Sverige är det dock lätt att se denna rörelse.

Vi kan åtgärda problem både i innovationssystemet - lagar, regler, styrsystem, meritsystem, förutsättnignar för samverkan osv - och i innvoationsprocesserna - att göra det lättare för olika kompetenser och aktörer att få arbeta tillsammans för att förbättra vården. Vi tänker vara med och peka ut hur, men som vanligt inte ensamma, utan tillsammans med aktörerna i vår akademiska tankesmedja. Du är förresten också inbjuden att delta!

Utvecklingsmiljarden...

Om alla vinner och vi vet exakt vad vi ska göra för att det ska bli så - då gör vi det! mer konspirationsteoretisk än så behöver man inte vara, jag tror inte att det är någon illvillig politiker eller annan beslutsfattare som bestämt sig för att vi inte ska rehabilitera långtidssjukskrivna eller ta bort all klinisk forskning eller alla kliniska prövningar.

När utvecklingen fastnar i verklighetens klister hjälper oftast inte de enkla lösningarna. När vi säger att alla vinner tror jag att vi ofta glömmer fokusera på dem som förlorar. Inte för att de nödvändigtvis kommer att bli förlorare på lite sikt, men de ser inte reultaten av förändringarna annat än som hot för sig själva. Om multimodala team ibland är bättre en en ensam läkare som behandlare så förskjuter detta faktiskt ansvar - och makt - mellan vårdprofessioner. Jag tror att många uppfattar det som negativt. När vi sparar på sjukskrivningskostnader genom snabbare reabilitering så kostar det ju för hela vården och dess huvudmän, för att om en liten tid ge intäkter hos någon helt annan del av systemet.

Här behöver vi arbeta mycket mer med att få till en förståelse för nya strukturer och processer som bättre gagnar hälsa. Det innebär att vi behöver utbildning, utveckling och samtal ute i alla verksamheter. När kommer miljarden som utfaller på dessa indikatorer?

Best practice svårt att sprida i vården?

KD:s förslag om akutvårdsgaranti är inget annat än ett slag i luften, skriver Vårdförbundets ordförande Anna-Karin Eklund tillsammans med Centerns Kenneth Johansson och Anders W Johnsson på Aftonbladet debatt den 29 januari. De argumenterar för att vårdens organisation är komplex och att exempelvis en sådan omständighet som att alltför många äldre skickas i skytteltrafik mellan särskilda boenden och akutmottagningar, eller när primärvården inte riktigt fungerar och många därför sitter i akuternas väntrum.
Sedan skriver de: ”Alla landets akutmottagningar arbetar med att hitta effektivare sätt att arbeta. Redan idag finns en mängd goda exempel på olika håll i landet. Det är en gåta för oss varför det är så svårt att få till best practices i vården.”
Jag håller med om att vårdens organisation är komplex och att olika garantier och miljarder inte löser upp alla knutarna. Men det gåtfulla med att sprida lärande i vården är inte alltid så gåtfullt. Komplext behöver inte vara lika med obegripligt. Till exempel kan en central upphandling slå sönder en lokal vårdkedja, ofta utan att det var en avsedd eller ens önskad effekt. Optimering i en dimension innebär suboptimering i en annan.
Det innebär inte att det finns några enkla, snabba lösningar. Ett problem är just det som författarna tar upp: ett bättre akutflöde påverkas inte bara av omständigheter inom akutens eller ens det aktuella sjukhusets – väggar. Ofta ligger kedjan i flera organisationer och som i fallet med äldre även hos flera huvudmän. Det innebär att förändringar kräver samverkan såväl mellan olika organisationer som uppåt och neråt i olika hierarkier. Och det är klart att en kömiljard eller liknande inte löser de problemen. Men om vårdens beslutsfattare prövar hela kedjan och ser sin egen roll visa vi andras kan kanske olika incitament ge impulser till förändring.
Men det är inte särskilt gåtfullt, möjligen är det en gåta att man inte gör hela organisationsanalysen någonstans. Genom Leading Health Care försöker vi råda bot på det – om några månader kommer en rapport om just detta.

Kan vården bli mer innovativ?

Lyssnade i morse på Jonas Berg från KI, regeringens cancerstrategisamordnare Kjell Asplund och statssekreterare Karin Johansson. Det händer mycket i svensk vård idag. Men vi har problem: med spridning av innovationer som görs, med klinisk forskning, med patienternas rätt till smidig och sömlös vård. Bland annat.

Problemen hänger i några dimensioner ihop. En dimension vi inte talar så mycket om är att framtiden redan är här - nya behandlingsformer kommer raskt av vår ökade kunskap om genomet och snart proteinerna. Men vi har fortfarande gamla modeller - inte bara för hur vi organiserar vård, utan även för hur vi organiserar forskning och spridning av resultat. I förrgår kväll lyssnade jag på Professor Laura Esserman från UCSF och Stanford. Hennes forskning - i projektet I Spy - stämmer till eftertanke. För den som lyssnade till Andrew Hessel, Pink Armys grundare, på Leading Health Cares dag i augusti i fjol, blev detta grund för en spaning: grundvalarna för hur vi ser på exempelvis cancer ser inte ut som för 10 år sedan. Det gäller hela kedjan - från upptäcktsforskning till framtagandet av mediciner och andra terapiformer såväl som hur vi gör kliniska prövningar och godkänner nya alternativ.

Vi måste tänka om vad gäller vårt system för innovationer inom life sciences. För Sverige har en utmärkt chans att fortsätta vara i täten inom forskning, utveckling och leverans av bra och säker vård. Om vi lyckas omsätta de kunskaper som redan finns och tänka om och tänka nytt. Detta tänker jag bära med mig till Maud Olofsson på Innovationsstrategidagen om några veckor.

Hellre fort och fel?

Arbetet med att utforma en ny berättelse för hälso- och sjukvårdssystemet, vilket jag alltmer tror att jag jobbar med, är inte alltid lätt att anpassa till vardagens krav på snabba analyser och, framför allt, ÅTGÄRDER. Mycket snack och lite verkstad är ett vanligt sätt att uttrycka frustrationen när allt inte går så fort som vi vill.

Anders Anell påminde på SNS Välfärdsråd igår om att det är just en ny berättelse vi är i behov av. Man kan kalla det tankefigur, referensram och en massa andra olika begrepp men faktum kvarstår: när tiden tärt på våra modeller och lösningar är vi i behov av nya sätt att förstå. Då kvarstår dock frågan, som många i publiken igår talade om: men vad ska vi göra då? I en analys av svensk politik idag på morgonen lyfte Ulrika Schenström fram en möjlig förklaring till moderata framgångar och socialdemokratiska misslyckanden, nämligen att man måste ha en berättelse man brinner för som grund för politiken, det räcker inte att kommentera andras.

Jag tor att vi kan applicera detta resonemang också på politikens avlägsna släkting forskningen. Släktskapet ligger i uppgiften att lyfta fram motsättningar, anlägga kritiska förhållningssätt och kommentera samtiden på ett pluralistiskt vis. (Journalistiken är för övrigt en kusin till dessa.) Men man gör det med olika verktyg, tidsperspektiv och logiker. Och det är här det uppstår en krock, ja ofta en riktig ... smäll.

Frustrationen när forskare kommenterar, pekar på komplexa samband och ger några försiktiga policyrekommendationer är ofta total. Vad säger dom egentligen? De lever nog i sin egen värld de där forskarna. Samtalet slutar där och då. Eller? Jag menar att vi måste vårda samtalet: vi måste ge det tid, vi måste tillåta oss att tala om värderingar, att pröva våra egna ståndpunkter och så komma fram till en ny - berättelse. Då kan vi börja handla på riktigt. Allt för ofta orkar vi inte med samtalet utan hoppar till slutsatsen direkt ("jump to the conclusion"). Lika ofta utformar vi en policy, eller strategi som det heter på näringslivska, och en ambitiös reform. Och efter det står vi, lite konfunderade, och tittar på när kulturen äter upp denna policy till lunch. Om vi inte delar berättelsen kommer vi nämligen inte att göra som vi har sagt utan som vi är vana vid att göra.

Mer samtal ger mer värde i vården och så småningom en ny berättelse, även om den inte är så enkel att skriva. Men forskningen måste våga pröva, praktiken måste våga lyssna och fylla i med sina berättelser. Då kan vi komma framåt - snabbt, handlingsinriktat och åtminstone med rimliga utgångsriktningar. Annars blir det lätt som Tage Danielsson sa: först när helvetet gör stjärten stekhet, kommer eftertankens kranka blekhet.

Fler kompetenser behövs i vården

Hade i fredags den stora förmånen att vara med på första spadtaget för Nya Karolinska (egentligen tre rejäla smällar). I detta ingick att få lyssna till Professor James K Stoller från Cleveland Clinic som delade med sig av sina erfarenheter. Byggandet av ett nytt Universitetssjukhus av denna dignitet är en mycket stor händelse, viktig och med både stor symbolverkan och magnifik påverkan i mångas vardag. Härom råder inga tvivel. Vilka var då Professor Stollers ord på vägen? Ja, i Dagens Medicin sammanfattas hans budskap till att den nya visionen måste kommuniceras ordentligt för att projektet ska lyckas. Jag håller inte med i denna minimialistiskt reducerade bild av hans budskap.

Vi vill att ett projekt som NKS ska leda till att nya värden uppstår - framför allt för patienterna. Efter att ha sagt att kulturen äter upp strategierna till lunch, kan Professor Stollers budskap knappas reduceras till att strategierna måste kommuniceras bättre. De måste levas. Och här kommer vi till något som är mycket intressant. När jag talade med Professor Stoller efteråt noterade jag att hans referenser till forskare i föredraget handlade om våra amerikanska kollegor inom organisationsfältet. han menade att deras kompetenser är en nyckel till framgång och att dets krivs och talas alldeles för lite om organisation och ledning i vården. Att då berätta om mitt arbete i Leading Health Care och boken Leading Health Care - Organizing Healthcare for Greater Value var som att slå in en öppen dörr, men boken togs emot med öppna armar.

Och vem vet, det kanske är vägen via USA som fungerar bäst för att erbjuda organisationsvetenskapens tjänster till vården i Sverige. Vi arbetar ju i Indien också med samma idé och kanske är det så att det är svårare att bli profet i sitt eget land. Men vem vill vara profet? Att hjälpa till och bidra räcker bra för mig. När vi kombinerar våra kunskapar skapar vi mer värde. För patienterna är det viktigare än vem som får vara profet.

Orkar vi samtala?

Flera samtal under den senaste veckan har lett mig till att ånyo fundera över vad jag gör om dagarna och varför vi skapat Leading Health Care. Det är svårt att tala om hur vi människor organiserar oss. Många gånger har vi olika språk för att beskriva samma sak och lika ofta samma begrepp och ord men vi gör helt olika tolkningar av dem. Därför är jag glad att jag har förmånen att få föra så spännande samtal på arbetstid (även om den ibland sträcker sig långt in på kvällen) som jag får där jag får ägna mig åt och utsättas för försök till översättning.

När jag vill bygga broar mellan forskningen om vårdens organisering och vardagens vård måste jag stanna upp och reflektera över både "praktikerna" och "forskarna". Dels ska praktikens tvekan inför flummiga akademiker överbryggas. För att göra en liknelse: om jag hör en kines tala och inte förstår språket - räknar jag automatiskt med att personen inte har något att säga eller letar jag efter översättare och tolkar? Dels måste forskarnas (och jag är/har varit sån själv) bristande tålamod, ofta yttrat genom något i stil med att vill ingen lyssna så är det deras problem, med en trilskande praktik överbryggas. När broarna byggts händer det dock ofta något magiskt - och det är värt att kämpa för.

Sedan finns det många andra klyftor som ska överbryggas: mellan strategier och genomförande, mellan ledningar och ledda, mellan medicin och ekonomi, mellan... Så det finns jobb att göra för oss "översättare" ganska länge till, om vi bara vill lyssna på dem vars språk vi inte omedelbart förstår. Vi måste orka samtala för att skapa mer värde i vården!